Ovärt eller värt?
Åh fyfan. Ibland känner man sig mindre värd än skit.
Jag skulle ut med mina vänner igår, för första gången på evigheter eftersom jag hade en ledig helg. Jag hann komma dit och vända, för då ringde min tränare och sa att jag eventuellt ska spela för att en annan spelare känner sig sådär. Så att jag skulle ta med mig grejer men kanske inte fick byta om eller värma upp om inte någon skadade sig eller något sånt. Självklart är jag överlycklig för att få chansen och jag lägger ner min tid och själ på handbollen. Så jag får lämna mina kompisar och åka hem igen, efter min tränare hade sagt att jag skulle spela för hon mådde inte bra alls. Jag kommer hem, käkar lite , kollar lite på film och verkligen hoppas att jag får chansen att spela eftersom jag gör exakt vad dem säger till mig, oavsett omständigheterna.. för att jag vill det här. Men det känns sådär att få ett samtal kl 21:00 på fredagskvällen innan match, som dem hade sagt klart och tydligt att jag inte skulle spela. Men jag åkte som sagt hem igen och hoppades att allt var värt det.
Så vaknar jag imorse och äter havrygrynsgröt och börjar ladda för eventuellt lite spel, en liten förhoppning i alla fall. Så loggar jag in på msn och då skriver min tränare att den andra tjejen mår bättre.. så jag ska inte spela. Men ska ta med mig grejerna ifall jag eventuellt ska värma upp i andra halvlek eller något.
Jag vill det här så mycket och jag vet att jag är snart där. Men det här mellantinget kännns skit, det trycker ner en så otroligt. Jag tror inte att det är speciellt roligt att vara en av mina bästa vänner i sånahär tillfällen.. jag känner mig dum.
När jag väl får chansen så vet alla att jag satsar till 120% och ger allt, ibland vill jag för mycket och sätter press på mig själv. Det är då jag gör dem enkla misstagen, jag vet hur bra jag kan vara.. jag önskar bara att jag fick chansen att spela loss någon gång.. och inte spela med en klump i magen, en klump av mina egna prestationsmål och press.
Nu ska jag inte vara bitter, jag är glad över att få följa med till sthlm idag. Det är jag verkligen, vad som än händer.. om jag får spela eller inte så kommer jag fortsätta. Men ibland är det tungt.
så låt oss hoppas att jag får chansen idag och att jag inte blir så otroligt nervös.. det är bara jag som kan styra det.
Jag skulle ut med mina vänner igår, för första gången på evigheter eftersom jag hade en ledig helg. Jag hann komma dit och vända, för då ringde min tränare och sa att jag eventuellt ska spela för att en annan spelare känner sig sådär. Så att jag skulle ta med mig grejer men kanske inte fick byta om eller värma upp om inte någon skadade sig eller något sånt. Självklart är jag överlycklig för att få chansen och jag lägger ner min tid och själ på handbollen. Så jag får lämna mina kompisar och åka hem igen, efter min tränare hade sagt att jag skulle spela för hon mådde inte bra alls. Jag kommer hem, käkar lite , kollar lite på film och verkligen hoppas att jag får chansen att spela eftersom jag gör exakt vad dem säger till mig, oavsett omständigheterna.. för att jag vill det här. Men det känns sådär att få ett samtal kl 21:00 på fredagskvällen innan match, som dem hade sagt klart och tydligt att jag inte skulle spela. Men jag åkte som sagt hem igen och hoppades att allt var värt det.
Så vaknar jag imorse och äter havrygrynsgröt och börjar ladda för eventuellt lite spel, en liten förhoppning i alla fall. Så loggar jag in på msn och då skriver min tränare att den andra tjejen mår bättre.. så jag ska inte spela. Men ska ta med mig grejerna ifall jag eventuellt ska värma upp i andra halvlek eller något.
Jag vill det här så mycket och jag vet att jag är snart där. Men det här mellantinget kännns skit, det trycker ner en så otroligt. Jag tror inte att det är speciellt roligt att vara en av mina bästa vänner i sånahär tillfällen.. jag känner mig dum.
När jag väl får chansen så vet alla att jag satsar till 120% och ger allt, ibland vill jag för mycket och sätter press på mig själv. Det är då jag gör dem enkla misstagen, jag vet hur bra jag kan vara.. jag önskar bara att jag fick chansen att spela loss någon gång.. och inte spela med en klump i magen, en klump av mina egna prestationsmål och press.
Nu ska jag inte vara bitter, jag är glad över att få följa med till sthlm idag. Det är jag verkligen, vad som än händer.. om jag får spela eller inte så kommer jag fortsätta. Men ibland är det tungt.
så låt oss hoppas att jag får chansen idag och att jag inte blir så otroligt nervös.. det är bara jag som kan styra det.
Kommentarer
Postat av: Madelajni
u go girl <3
Trackback
