lag/klubbfest
Det var riktigt roligt igår! Bra ordnat och jag hade skitkul. Haha jag tänkte dock inte längre än näsan så jag tänkte gå in på frimis 25+, haha ni kan ju tänka er hur de gick! Jag står längst fram och har den där pinsamma looken då man säger " jag har inte mitt legg på mig, är det okej ändå?" Självklart inte ;). Så jag slingrar mig ur det där snyggt (tyckte jag då) så jag säger att jag ska hem och hämta det för att jag har varit på lagfest och bla bla. Så jag fixar på något vänster in mig på VIP när jag hade hämtat legget. Hahah, självklart så kommer jag inte tillbaka. Eftersom jag inte har något legg som skulle göra någon nytta ;). Så jag bestämmer mig för att ta bussen hem istället för att cykla, för det var så nedrans kallt. Men jag har bara lappar på mig och telefonen har jag glömt hemma. ¨Så vad gör man?`Jo man börjar snacka skånska med bussnissen. Full och dum står jag och pratar skånska och låtsas som att jag inte vet att man inte kunde betala efter kl 19. Så jag frågar om han har växel, det hade han inte. Så¨jag fick ju åka med ändå, snäll som han var. Men nu i efterhand så måste det ha låtit förjävligt! Jag börjar på skånska, slutar på göteborgska....
Fyllekäk, man känner ingen smak.. ingen mättnadskänsla.. men finns det något godare? så där sitter man, full, halft whitetrash, nöjd för min insats på bussen, äter taco, kladdkaka och choklad och tittar på någon film med pamela anderson som torped(Y) Mycket bättre blir det inte..
Nu dock så är man sådär lagom sugen på att jobba från 12-19, inte riktigt va.
Igår fick jag också endel sagt som jag velat berätta. Sånt kommer alltid ut på fyllan tyvärr. Men det känns faktiskt bra.Jag vill berätta för dem som vill veta.
Jag har haft stora problem med presationsångest. Både i skolan och träningen. Den har framkallad av olika orsaker, som t ex att jag har kännt att jag ligger efter handbollsmässigt och jag har fått panik och trott att jag kan ta igen 5 år av erfarenheter och träning, det kan man inte. Jag får ett enormt stöd hemifrån, ibland så blir det för mycket, men den största pressen kommer från mig själv. Prestationsångesten har tagit över min riktiga personlighet och mina riktiga åsikter om vissa saker under det här året som gått. Nu under vilan så jag har hittat tillbaka till mig själv relativt mycket, jag har fortfarande lite problem med prestationsångest. Jag tror inte att folk som inte kännt prestationsångest riktigt förstår hur mycket den kan påverka en. Jag har inte kännt igen mig själv den här säsongen. Jag har kännt mig som en robot. Utåt så tror säkert folk att jag tycker att jag själv är bäst. Men om jag tyckte det så skulle jag inte må dåligt över det och ha problem med detta. Jag tycker inte att jag är bäst, jag är inte bäst. Det skulle aldrig falla mig in att få folk att tro det. Jag har fått bra betyg i skolan, visst... Men jag tror inte att alla förstår hur mycket tårar och ångest det ligger bakom alla dem grejerna. Utåt får jag det att se ut som jag har gjort det på 1 h. Jag gör det mest för att jag ska få bort ångesten. Likadant med handbollen. Jag tränar mer än alla andra, jag har försökt att peppa andra för att peppa mig själv och jag vet att ibland har det blivit för mycket. Utåt där har det sett ut som att jag tar mycket plats och tror att jag kan allt. Ni som fått den här bilden av mig, ni har fått fel bild av mig. Det ni har sett är resultatet av prestationsångesten. Jag är inget geni, jag är ingen överambitiös hälsonörd. Visst jag är ambitiös det kommer jag alltid att vara.. men det som har blivit nu har gått förbi min egen förmåga att kontrollera det. Jag har fått anstränga mig för att vila medan andra kan vila hur enkelt som helst. Men under vilan så har jag som sagt hittat tillbaka delvis till mig själv och jag mår bättre nu. Därför vill jag säga till alla dem personerna som sett den andra delen av mig att ge mig en chans att visa vem jag är. Jag begär inte att bli gillad av alla. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill bara ge ut rätt bild av mig sen bli dömd utifrån den.
Jag skriver inte det här i min blogg för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig, jag mår bättre nu och det är bara det jag vill säga. Det kommer bli ändring nu och jag hoppas att man ger mig chansen att visa vem jag är och inte stoppar mig i ett fack där jag inte hör hemma.
Fyllekäk, man känner ingen smak.. ingen mättnadskänsla.. men finns det något godare? så där sitter man, full, halft whitetrash, nöjd för min insats på bussen, äter taco, kladdkaka och choklad och tittar på någon film med pamela anderson som torped(Y) Mycket bättre blir det inte..
Nu dock så är man sådär lagom sugen på att jobba från 12-19, inte riktigt va.
Igår fick jag också endel sagt som jag velat berätta. Sånt kommer alltid ut på fyllan tyvärr. Men det känns faktiskt bra.Jag vill berätta för dem som vill veta.
Jag har haft stora problem med presationsångest. Både i skolan och träningen. Den har framkallad av olika orsaker, som t ex att jag har kännt att jag ligger efter handbollsmässigt och jag har fått panik och trott att jag kan ta igen 5 år av erfarenheter och träning, det kan man inte. Jag får ett enormt stöd hemifrån, ibland så blir det för mycket, men den största pressen kommer från mig själv. Prestationsångesten har tagit över min riktiga personlighet och mina riktiga åsikter om vissa saker under det här året som gått. Nu under vilan så jag har hittat tillbaka till mig själv relativt mycket, jag har fortfarande lite problem med prestationsångest. Jag tror inte att folk som inte kännt prestationsångest riktigt förstår hur mycket den kan påverka en. Jag har inte kännt igen mig själv den här säsongen. Jag har kännt mig som en robot. Utåt så tror säkert folk att jag tycker att jag själv är bäst. Men om jag tyckte det så skulle jag inte må dåligt över det och ha problem med detta. Jag tycker inte att jag är bäst, jag är inte bäst. Det skulle aldrig falla mig in att få folk att tro det. Jag har fått bra betyg i skolan, visst... Men jag tror inte att alla förstår hur mycket tårar och ångest det ligger bakom alla dem grejerna. Utåt får jag det att se ut som jag har gjort det på 1 h. Jag gör det mest för att jag ska få bort ångesten. Likadant med handbollen. Jag tränar mer än alla andra, jag har försökt att peppa andra för att peppa mig själv och jag vet att ibland har det blivit för mycket. Utåt där har det sett ut som att jag tar mycket plats och tror att jag kan allt. Ni som fått den här bilden av mig, ni har fått fel bild av mig. Det ni har sett är resultatet av prestationsångesten. Jag är inget geni, jag är ingen överambitiös hälsonörd. Visst jag är ambitiös det kommer jag alltid att vara.. men det som har blivit nu har gått förbi min egen förmåga att kontrollera det. Jag har fått anstränga mig för att vila medan andra kan vila hur enkelt som helst. Men under vilan så har jag som sagt hittat tillbaka delvis till mig själv och jag mår bättre nu. Därför vill jag säga till alla dem personerna som sett den andra delen av mig att ge mig en chans att visa vem jag är. Jag begär inte att bli gillad av alla. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill bara ge ut rätt bild av mig sen bli dömd utifrån den.
Jag skriver inte det här i min blogg för att någon ska tycka synd om mig. Det är inte synd om mig, jag mår bättre nu och det är bara det jag vill säga. Det kommer bli ändring nu och jag hoppas att man ger mig chansen att visa vem jag är och inte stoppar mig i ett fack där jag inte hör hemma.
Kommentarer
Trackback
